- en polsk judes öde -
Zalma M. Puterman
336 sid Häftad
150 kr
Bland dem fanns Zalma Puterman. Hans öde var redan tidigare dramatiskt nog. Tillsammans med sina föräldrar tvingades han fly undan tyskarna under andra världskriget till Sovjet-unionen. Författaren beskriver detaljerat familjens vedermödor. Efter kriget återvände familjen så småningom till Polen. Som ung akademiker studerade Zalma filosofi i Moskva och fick därigenom en insiktsfull bild av det totalitära sovjetiska systemet.
Boken består inte enbart av Zalmas memoarer. Han diskuterar även en del existensfilosofiska och/eller samhällspolitiska problem som till exempel kommunismen, fascismen, rasismen (i synnerhet i dess antisemitiska gestaltning) och sin egen identitet.
Zalma Puterman är numera pensionerad docent i praktisk filosofi vid Uppsala Universitet. För honom och hans familj blev Sverige tillflyktslandet, och det har också sin hedersplats i boken.
Smakprov
Om sin identitet:
Jag identifierar mig således, eller med Sartres terminologi, väljer mig, dels som svensk, dels som jude. Av den anledningen måste jag väl även ta ställning till de två av mig utpekade begreppen respektive bilderna av vad en jude är. Det ena begreppet är det som judendomen skapat, det andra det som antisemitismen skapat. Detsamma gäller naturligtvis också bilden. Av allt jag hitintills skrivit har läsaren säkerligen klart för sig att jag inte kan och inte vill identifiera mig som jude, varken i judendomens mening eller i antisemitismens menig. Det måste således finnas ytterligare en mening i vilken jag kan identifiera mig som jude. Vilken är den? Svaret är inte enkelt, inte givet. Förmodligen finns det olika möjligheter att hantera problemet.
För att krångla till frågan om min identitet vill jag ägna mig åt mitt förhållande till det polska arvet. Det är inte etniskt men väl historiskt, kulturellt. Jag är född i Polen, liksom mina föräldrar, far och morföräldrar samt ett för mig ovisst antal generationer innan. Ur det historiska perspektivet är jag således polack, låt vara en polack av judisk härkomst men ändå polack.
Om att överleva Andra världskriget:
I en viss mening borde jag uppenbarligen vara tacksam för att vi blev deporterade, annars skulle vi inte ha överlevt förintelsen. Men kan eller bör man vara tacksam mot någon som vill en något ont, om än den onda avsikten leder till något gott? Jag känner en stor tacksamhet mot soldaten som omtänksamt rådde oss att ta med potatissäcken på resan. Jag känner en oerhörd tacksamhet mot Volksdeutschen, som varskodde min far om att han fanns på en arresteringslista och därmed räddade hans, och indirekt även mitt och mammas liv. Oavsett vad denne polisman för övrigt än gjorde, var hans handling omtänksam. Det var inte, av allt att döma, Sovjetunionens högsta lednings eller Stalins handling. Inte heller krogägarens, i utkanten av Sochaczew, som vägrade låta oss övernatta på sin krog och därmed förhindrade att vi blev dödade av bomben som föll över den. Deras handlingar besjälades inte av någon omtanke, och därför är det tveksamt om man bör stå i tacksamhetsskuld till dessa människor.